Situation: 

Jag har vänner sedan barnsben. Jag står få av dem nära idag men träffar jag dem blir jag glad, pratar minnen och frågar hur dem mår. Jag tycker mycket om många av dem. Alla på olika sätt. Jag uppskattar verkligen att jag har barndomsvänner kvar. Förra våren träffades vi, ett par av oss vänner. Jag tyckte att det var roligt att se dem. Det var ju så länge sen. 

Relativt snart insåg jag att det inte var så roligt. Jag gick personligen igenom en svår period just då. En av de perioderna i mitt liv som jag idag kan placera in i den där depressionen, som tydligen existerar. Där satt jag, vid ett bord far away from home, tillsammans med några som skulle föreställa sig att vara mina vänner, och kände mig utanför. Av otroligt många anledningar. Vissa mer självklara än andra. De flesta självklara. Faktiskt.

Jag kände mig utanför, i ett rum fullt av vänner. Det är märkligt. Det får mig att ifrågasätta saker. 

Jag antar att vissa personer bara har ett behov av att gruppera sig. Jag förstår det. Eller, jag förstod det på yngre dagar, rättare sagt. Idag tycker jag att det är rätt vidrigt. Vidrigt som är ett rätt starkt ord. Jag vet. Jag ska inte påstå att jag aldrig varit där själv, men jag försöker uppmärksamma situationer som dessa, och se till att en situation som sådan inte visar sig bland mina vänner och mig. Men det finns två typer. Och det vidrigaste kan nästan vara dem som väljer att se situationen, förstå vad som händer och inte agera. Hur gamla vi än blir, så råkar vi ju fortfarande ut för situationer som dessa. På arbetsplatsen, universitetet, you name it. En väldigt nära till mig, satt vid bordet. Sa inget. Jag kände mig sviken. 

Ämnet kom upp idag i ett snack med Sara. Vi pratade polare. Sara är en världens finaste när det kommer till hennes vänner. Jag älskar mina vänner. Dem betyder allt. Jag kan vara dålig på att visa det, men jag älskar er. Otroligt mycket. Ens vänner behandlar man väl. No shit. En självklarhet som kan vara svår ibland, faktiskt. Ens bekanta behandlar man med respekt. Punkt. Så länge inte personen ifråga har hotat din mamma och kastat ägg på din morfars hus så behandlar man dem man möter med respekt. En punkt till på det.

Ja, så fick jag mitt sagt. Kryptiskt i vanlig ordning. 

Natti. Puss.